Snart offrar jag hela resan. Jag vill inte lämna dom, jag har redan så sjukt dåligt samvete över allt. Men jag vet att allt inte är mitt fel. Om inte allt annat hade varit så förbannat jävla mkt viktigare än mig och dem så hade det inte varit nått problem. Och så fort jag säger ifrån så får jag bara skit, så sjukt mkt skit över mig.

"Skulle jag göra det så är det för att vi två ska sluta bråka!!"

Åhåhå ta dom ifrån mig och det kommer inte finnas nån Bea att bråka med längre.

Jag gör ALLT som jag själv klarar av, sen ibland kommer det hinder som jag ber om hjälp med för att ta mig över. Då kommer de: Men VI ska ju handla ikväll, VI ska göra det här och det där. VI ska åka till solberg och lämna DIG här utan att ens veta om du tar dig dit du ska, men VI behöver faktiskt en liten semester.

Jag kan inte ta mig nån jävla minisemester! Och jag sliter ändå lika mycket. Men det är ju er det alltid är så synd om och ingen annan.

Fuck you och den här jävla julen. jag skiter i vilket. det kunde lika gärna ha varit midsommar imorn, hade inte varit nån skillnad för mig ändå så